Eftersom det nya jobbet inte är en heltidstjänst och jag inte heller kommer att jobba kvällar, nätter och veckoslut så betyder det ju att lönen sjunker. Rejält.

Jag har utsett Mackan till min coach och bollar olika scenarion med honom. Tyvärr är han inte särskilt bra.

Jag: Men om jag börjar spela online- poker för att dryga ut inkomsterna?
Mackan: Nej.
Jag: Fruktspel i matbutikerna då?
Mackan: Nej.
Jag: Sms- lån?
Mackan: Nej.
Jag: Vi kommer att gå i personlig konkurs och sen hamnar vi i Lyxfällan! Förstår du det? Förstår du?
Han: Förstår du att det inte är vi som hamnar där eftersom vi inte har gemensam ekonomi? Det är du!

Ni ser. Han förstår mig inte alls!

Jag går ju omkring och hoppas på att mina julblommor skall dö. Så att jag kan börja köpa tulpaner istället.
Jag tror att det är nära nu!

Varför har den tre blommor?
Är det för att jag stöttat upp den mot vår tv och att
den då tror att någon babblar med den hela tiden?
Jag förstår mig verkligen inte på hur blommor fungerar!

Ännu är inte några papper påskrivna, men gårdagens ”hemlighet” gäller, som ni säkert förstod, ett nytt jobb. Som jag skall prova på åtminstone fram till sommaren.

Jag är lite lättad över att slippa de fruktansvärt långa dagarna, treskiftet och lite annat på det nuvarande. Men samtidigt lite stressad över att det nya är ett måndag till fredag- jobb och inte heltid.

Det känns mest bra. Men ändå lite skrämmande.

Andas. Andas. Andas.

Precis när jag insett att jag borde lugna ner mig lite och inte jobba som en dåre för ingenting, så dyker det upp en jättetrevlig chans. Som innebär att jag får jobba dubbelt i flera veckor.

Mackan funderade allvarligt på att skaffa mig en assistent, vars enda uppgift blir att fatta alla mina beslut.

Under tiden jag är hemlighetsfull* får ni titta på den här fina båten som är fotad i Sibbos skärgård.

*as if. Jag är världssämst på att hålla mina ”hemligheter”.
Så senast på fredag har jag avslöjat vad jag har i kikaren.
Jag lovar.

I dag har jag:

Förfasats över att min julblomma aldrig dör!
Jag har gjort mitt bästa; rivit bort alla blad, inte vattnat den på länge
och ställt den i en dragig knut.
Men nej. Den kommer snart att ta över hela världen.

Ätit årets första fastlagsbulla.
Med sylt såklart!

Försökt lära mig fota med vårt nya objektiv.
Det blir nog att träna armarna lite till så att man orkar hålla upp kameraspektaklet.

Klätt mig i nattkläder som matchar gardinen.

Jag hade nästan väntat mig en uppdateringsstorm på Facebook när jag loggade in där efter natten. Men det fanns bara en fjuttig kommentar som man kunde dubbeltolka.

Vad jag nu efter att ha snurrat runt på nätet en stund blir helt vansinnig på, är personer som först får sig själv att framstå som liberala och nytänkande, men som i samma mening skriver om sin oro för vad t.ex. äldre människor skall tycka om saken*.

Är jag så egoistisk att jag inte förstår varför jag skulle tänka åt någon annan?
(Det är förresten intressant att det hemskt sällan är åt andra hållet; Nämen jag kan inte rösta på Sannfinländarna fast dom står för precis det vad jag tycker, för det kan finnas någon invandrare som blir ledsen då.)

Och är inte den här sortens uttalanden lite som att nedvärdera sina medmänniskor?
(ungefär Jag är för den här nya situationen, men min granne är så blåst att hon aldrig kommer att anpassa sig!)

Eller handlar det här egentligen bara om den egna rädslan för förändringar?

Jag tycker i alla fall att det är enorm tur att vi har demokratiska val i detta land, så att jag inte behöver ta ansvar över andra människors åsikter.

*att vi kanske får en ungdomlig, grön och ve och fasa homosexuell president.

Vi är så glada!

Det är helt fantastiskt att en så stor del av folket tycks ha tröttnat på all fientlighet och allt bakåtsträvande som det sysslats med i politiken (och i samhället) det senaste året!

Fantastiskt!

Sa jag fantastiskt?

Gammal upprörd gubbe från Kristinestad: M-m-men är det faktisk så att ungdomarna inte vet att Väyrynen varit med sedan Kekkonens tid? Skall vi faktiskt bli av med honom av den orsaken?

Well. Let me see. Kekkonen har varit död i snart 25 år.

Så, ja. Jag tycker att det är en helt godtagbar orsak. Faktiskt.

Jag googlade ord till barnsånger i dag när barnet vill sjunga (det var alltså första, och kanske sista, gången vi sjöng tillsammans). Och då råkade jag hitta orden till en av mina absoluta favoriter jag hade som liten.

Eskil Eskimå!

Men var lugna, jag sjöng den inte. Jag kommer inte så högt upp som den här sången kräver.

Men här får ni orden i alla fall.

Det var en gång en eskimå vars namn om jag minns rätt,
var Eskil Eskimårtensson eskvajer rätt och slätt.
Till yrket eskimålare med långt och svajigt hår
han älskade en eskimö som nyss fyllt nitton år.

Och fröken Eskimånika hon bodde med sin mor på
klippan Eskimåseskär dit målar´n ofta for.
En stormig eskimånskensnatt en våg kajaken tog
och Eskil Eskimårtensson han drunknade och dog.

Fröken Eskimånika, som uppå på stranden stod,
hon drog sitt eskimåredskap och föll uti sitt blod.
Och eskimånen sken så klart när paret döden gjöt
och eskimodern svimmade och eskimopsen tjöt.

Om jag avslöjar min andra favorit barnsång, så kommer jag att bli tvingad till terapi i efterhand. Sjömän som vaggas av sjögräs i sin grav är inte så mycket bättre än eskimåer som faller uti sitt blod.

Inte undra på att min själ fortfarande är svart.

Ho ho. Barnet gick hem och jag har nu försökt återställa mitt hem en stund. Flyttat tillbaka mina saker till sina vanliga platser igen. Och njutit av tystnaden.

Känner mig lite som en gammal tant. Fast barnet var nog snällt. Det är bara jag som inte riktigt är van att mina saker befinner sig på konstiga ställen.

En sopskyffel vid soffan. Bra att ha nära till hands.

Raka rader och högar är för mesar!

Jag trodde redan att barnet som jag vaktar var sjuk. Det enda hon ville leka var tömma påsen med klossar upp och ner och plocka dom tillbaka- leken.

Men när jag skulle äta en smörgås i smyg visade det sig att hon var ett helt normalt barn. Hon kom springande snabbare än blixten och gjorde mycket klart för mig att hon också ville ha.

Åt gjorde hon på följande sätt: lyfte bort ostskivan från brödbiten. Gned osten mot bordet. Tog en tugga av brödet. Sa usch. Fortsatte gnida ostskivan mot bordet. Torkade händerna i håret. Åt upp brödbiten. Slängde osten på golvet. Och sa tack.

Helt normalt barn alltså.

…önskar jag att jag bodde i en liten etta utan balkong!

Eller att det i alla fall skulle sluta snöa nu när jag skottat upp hela gården. Själv.